2 dl kranvatten

Jag är på resande fot sen kl 08.20 i morse och ska byta tåg i Göteborg för att åka till Stockholm. Jag åt frukost för tre timmar sen och känner att det är dags för det där kaffet och kanelbullen för 28 kr på Pressbyrån. Jag tittar efter igen, som varje gång, om det sitter en liten miljöstämpel på kaffemaskinen. Jodå, Rainforest Alliance-certifierat är det i alla fall. KRAV och Fairtrade hade varit mycket bättre, men det får duga. 

Framme vid kassan frågar en kortväxt, försiktig dam vad det får lov att vara idag. "En stor bryggkaffe och en kanelbulle, tack! Och så undrar jag om du vill vara jättesnäll och fylla på min vattenflaska?". "28 kr tack.", svarar damen tvärt. Jag tänker att hon inte hörde och plockar fram min halvlitersflaska som är full till hälften. Jag måttar med tummen och pekfingret på den övre tomma halvan av flaskan och frågar igen, för att vara tydlig, om hon skulle kunna fylla på min vattenflaska också medan jag betalar. Hon tittar på mig över skalmen på sina glasögon och har plötsligt en kall blick. "Nej." säger hon bara. "Ööööh, nähä?" svarar jag förvånat. Så här brukar det ju inte gå när jag frågat den frågan ett tiotal gånger tidigare hos samma butikskedja. "Varför inte?" kommer jag mig bara för att säga. "Vi får inte fylla på flaskor för vi måste sälja vårt eget vatten.", säger hon med en tämligen sur ton.

Hon har en vask bakom sig. Det är bara en person efter mig i kön denna söndag förmiddag. Jag håller i flaskan framför henne, på en meters avstånd. Jag förstår inte, jag handlar ju av Pressbyrån här, kan hon inte vara lite schysst och bara ge mig lite vatten inför min tågresa? Pressbyrån förlorar ju inte ens fem öre på det och får samtidigt en nöjd kund. Vad är problemet?

Hon upprepar: "Vi säljer vatten här. Vi måste sälja vårt eget vatten. Det kostar 20 kr, vill du köpa?". 

Nej, det vill jag inte. Kranvatten är nästan gratis i Sverige, med kvalité i världsklass, och jag har ju med mig en flaska som jag använder om och om igen just för att jag INTE VILL KÖPA något flaskvatten. Som människa i Sverige som just gett Pressbyrån en liten inkomst tycker jag att jag kan förvänta mig att få 2 dl kranvatten på köpet. Jag skulle gett det till en kund som bett om det, lätt att jag hade!

Men så försöker jag stilla mitt uppbrusande sinne och tänka att hon bara är en förmedlare av kedjans nya policy. Bli inte arg på henne, hon gör bara sitt jobb. Men jag är arg, så jag går sammanbitet därifrån.

Mitt emot ligger ett café. Jag tänker att de väl måste vara mer vettiga än snåla Pressbyrån som vill vinstmaximera. På det lilla cafét har de säkert förstått det här med kundservice och affärsvinsten i att ge nåt för dem så nästan-gratis som kranvatten till en potentiell kund. Men icke. Samma bemötande där. Fast här försöker damen bakom disken först hävda att Livsmedelsverket sagt att de inte får ta emot flaskor för att de hanterar mat här. Jag ser flaskor med kranvatten i vid änden på disken, de är uppställda där för att sittande kunder ska kunna hälla upp ett glas och ta med till sitt bord. Jag frågar om jag får hälla 2 dl av det vattnet i min egen flaska. "Nej, du har haft den i munnen. Det tycker inte Livsmedelsverket." Men snälla nån, om jag lovar att hälla upp utan att röra vid min egen flaska då? En bestämd huvudskakning till svar. Det går inte att resonera med denna människa heller. Nu är jag så frustrerad att jag kläcker ur mig ett högt och okonstruktivt "Shit vad kass!" på drygaste skånska.

Jag har varit i kåkstäder i Afrika där tiotusentals människor måste gå till en brunn varje dag, hinka upp smutsigt vatten och bära det med sig hem igen. Jag kan förstå om man med två skvalpande hinkar efter flera kilometer inte vill dela med sig av sitt vatten. Fast de är några av de mest generösa människor jag nånsin träffat. Vi som har ett överflöd av kristallklart, billigt, gott dricksvatten rätt ut ur kranen kan inte tänka oss att dela med oss till slumpmässigt frågande resenärer. Hur snåla är vi?! Hur långt ska vi gå i vår allt-har-ett-pris-ifiering i dagens västerländska extremkapitalism?? Hur mycket ska vi låta system och policys styra över vårt agerande som människor mot andra människor? Har vi slutat tänka själva så fort vi får arbetskläder på oss?

Jag är på väg att ge upp och vill sparka till nåt. Men va fan, man ska inte ge upp, jag försöker en gång till. Och jag har hamnat utanför Burger King. En av jättarna i det stressiga, idiotindividualistiska konsumtionssamhället. Streamlining är grundpelaren och eftersom restaurangen tjänar typ 1 kr per hamburgare hänger hela verksamheten på att sälja en jädra massa. "Kräng ut dem, för allt ni är värda!!" tänker jag att restaurangchefen skriker till tonåringarna som sliter där bakom läsksuspensoaren.

Jag frågar ändå. "Självklart!" svarar den unga tjejen bakom disken med ett leende. Hon fyller flaskan direkt från suspensoaren och ger tillbaka flaskan med ett leende efter två sekunder. "TACK så jättemycket!" säger jag med eftertryck.

Burger King alltså… Det var jädrigt längesen, men idag har de fått ett pluspoäng på min lista. Hoppas att de fortsätter fostra sina anställda i att tänka själva och se varje kund som den människa hen är. Eller, om tjejen var ett undantag som gjorde ett undantag, så hoppas jag att hon blir biståndsminister när hon blir stor.

I ett annat Någonstans

"Bakom det här snöret är det framtiden. När vi klipper det får ni gå in i framtiden och börja föreställa er hur den är. Det blir en snabb omställning nu."

Några i gruppen skrattar. En snabb omställning hade ju varit fantastiskt. Nödvändigt. Men det händer ju inte precis. Inte på riktigt.

"Nu blundar vi allihopa och räknar ner från tio. När vi kommer till noll är framtiden här, vi klipper snöret och ni får gå in."

Det känns lite läskigt faktiskt. I denna stora sal, en dansstudio tror jag att det är, ska vi skapa en framtida stad tillsammans på bara några timmar. Som miljövetare och "upplyst" om klimatfrågan har jag inte så stort hopp för framtiden så som senaste forskningen beskriver den. För någon omställning händer ju inte i den takt den behöver hända i världen. Vad är det för framtid vi ska skapa? Kommer den vara ett anarkikaos uppstått av de snabbt sinande oljekällorna och krigen om dricksvatten, de ökande samhällsklyftorna som särar allt mer på rika och fattiga, och massdöden av bin som minskat matproduktionen i världen med 50 %? Kommer framtiden vara ett helvete på Jorden? Det är ju säkrare att vara här och nu där vi vet vad vi har och kan göra nåt åt det...

"Noll!"

Gruppen på ca 60 personer omkring mig börjar röra sig in över parkettgolvet. Många ler och går med lite dansande steg, andra verkar lugnare med vaken blick. Det smittar och min nyfikenhet börjar väckas. Vi sprider ut oss ganska jämnt i rummet och från att ha stått i en tät grupp vid dörren känns det nästan lite ensamt att ha någon meter till nästa medmänniska.

Workshopledarna från Teater K ber oss först att gå runt över det stora golvet och finna en plats vi trivs på och där vi skulle vilja bo. Jag ställer mig mitt emellan läktaren intill väggen och den väg som markerats ut med tejp tvärs över golvet. Nära vägen och kommunikationerna utan att vara tätt intill trafiken; nära bergväggen, som läktaren utgör i min fantasi, för skydd och kanske ett litet vattenfall. Några andra ställer sig ganska nära mig.

"Nu ska ni hitta några ni vill bo med och börja rita upp er tomt. Här har du en tejprulle. Varsågod."

En trevlig äldre herre ler vänligt mot mig och jag känner genast att jag vill bo med honom. Han verkar snäll, skärpt och vis. Lite som en ung morfar. Jag vet inte vad han heter eller var han kommer ifrån, men jag känner att jag vill dela boende med honom. Mannen heter Hugo och han säger att han vill bo tillsammans med andra för att känna gemenskap och för att hjälpa varandra med en stor odlingslott. De andra i gruppen lägger till en efter en att de vill känna samhörighet, göra saker tillsammans, vara självförsörjande på förnybar energi och så mycket mat som möjligt, ha några höns och hjälpa till att ta hand om varandras barn. Orden "skapa" och "dela" nämns ofta. 

I tomtgruppen jag hamnat är den yngsta kring 25 år och den äldsta närmare 70. Vi är hälften män, hälften kvinnor. Tänk att vi alla kan dela så lika önskningar. Så lika längtan och lika syn på vad som är värdefullt i livet. Och jag tänker att synen på det gamla hippiestämplade kollektivet från 70-talet är helt ute. Det är ju framtiden.

Workshopen fortsätter och vi får skriva upp på stora papper vad vi har för framtidstankar om demokrati, utbildning, sjukvård, social hållbarhet, konsumtion och produktion, mat och odling, och boende och byggande. Sen får vi välja vilket papper vi vill fördjupa oss i och alla delar upp sig ganska jämnt över ämnena. Jag ställer mig vid utbildningspappret och finner mig vid Hugo igen. Tillsammans med fyra andra människor börjar vi spåna kring hur framtidens skola ser ut i vår lilla stad som börjar växa fram.

Fantasin flödar och jag har så roligt. Allt bra som jag vill se i samhället får jag dela med mina medmänniskor, och hör och häpna, de tänker i samma banor! En skola som främjar ödmjukhet inför andra, naturen och världen; lärande som kommer ur lust och lek; borta är klassrummet och trettio barn per lärare - nu snackar vi mentorer som istället tar med barnen ut till naturområden, arbetsplatser och runt om i samhället där barnen lär sig genom att prova på, känna, lukta, hjälpa till och vara delaktiga. Alla nickar instämmande när jag nämner det afrikanska ordspråk som fastnat i mitt minne: "Det krävs en hel by för att fostra ett barn."

Jag har så kul och känner mig på så rätt plats. Tänk att det finns så många andra, i så olika åldrar och från andra ställen i landet, som också tänker så här, önskar ett annat samhälle och en hållbar framtid. Tänk...

Kring våra tomter som vi ritat upp med tejp börjar nu olika verksamheter byggas av banankartonger och färgglatt papper. Vår stad får en tredje dimension och vi får alla kryssa mellan konstruktionerna nu, som i en riktig stad, istället för att gå tvärs över tomttejparna som en platt åker. Vår stad tar form. Här finns ett Friskhus med BB och akutmottagning; ett Gemenskaparhus för social hållbarhet med tillgängliga samtalspartners och konfliktlösare; ett permakulturområde med bikupor, växthus och dammar för vattenrening och fiskodling; ett kulturcentrum för musik, dans och annat kreativt skapande; ett centrum för utlåning och byte av kläder och prylar; och vår ambulerande skola i mitten, symboliskt sammankopplad till alla de andra institutionerna med grönt garn kors och tvärs genom rummet. Vi har solceller på taket och ett litet träd som symboliserar växande, kunskap och nära koppling till naturen. Och vi ska lära ut solidaritet, tolerans, kärleksfullhet mot både sig själv och andra, aktivt medborgarskap och kritiskt tänkande - och inte försöka forma alla barn att passa samhällets modell och förväntningar.

Workshopen har hållt på i fem timmar och ledarna börjar avrunda. Vi ska alla gå längs med mittgatan, genom vår lilla stad, tillbaka till nutiden och tänka igenom hur vi hamnade här i framtiden. Vad gjorde vi för att komma hit? Hur gick omställningen till?

"Nu blundar vi alla igen och räknar ner från tio. När vi kommer till noll är det återigen 2013 och vi är tillbaka här och nu."

Jag vill inte. När siffrorna börjar uttalas känner jag ångest längst ner i magen över att behöva återvända till här och nu. Det är ju så bra där framme. Jag vill vara där, inte här. Här är det inte hållbart, inte så trevligt hela tiden, så mycket som behöver ändras och det går så förbannat långsamt.

"Noll!"

Jag öppnar motvilligt ögonen och ser en sal som vi stökat till ordentligt. Det är banankartonger, pappersbitar och tejp överallt. Kaos. Men det är ett vackert kaos. Ett banankartongskaos byggt av och för kärlek, lugn, gemenskap och meningsfullhet.

Det är bättre där än här. Kom så rör vi oss dit. 

Besvarade frågor

Tillbaka i stan. Ingen ringmur längs vägen in till centrum längre. Och folk på gatan är inte lika öppet nyfikna och pratglada. Almedalsveckan är verkligen över. 

Så hur gick det med frågorna jag ställde mig själv inför denna politiska jippovecka? En återblick till första inlägget ger nyttigt perspektiv:

- Vilka seminarier, paneldebatter och föreläsningar ska jag gå på?
Alla möjliga! Men försök inte planera för mycket i förväg, man vet aldrig vad som händer ändå! 
 

- Vilka kommer vara där och vilka kommer jag få möjlighet att prata med?

Alla möjliga, från gräsrot till politisk tron och företagsstyrelse! Och pratat fick jag med alla de som jag vågade hälsa på. Så våga hälsa!

- Vilka vill jag prata med? Och varför?
Bra fråga! I början av veckan var jag väldigt "science struck" och jagade Johan Rockström och Pär Holmgren, liksom "star struck" och hängde på Connie Hedegaard, Lena Ek, Anders Wijkman, Nina Ekelund, Svante Axelsson, Gustav Fridolin, Sasja Beslik, m.fl. bara för att det var de! Men allt eftersom blev jag mer intresserad av att prata med folk på grund av vad de sagt eller inte sagt, ställa frågor och försöka förstå, oavsett om de var kändisar för mig eller inte. 

- Kommer jag kunna sova ordentligt med två kompisar i ett fyrmannatält?

Absolut! Det blev varmare med en kille på vardera sidan än att sova ensam, och kändes väldigt tryggt bland alla spindlar och tvestjärtar. Och är man tillräckligt trött kan man sova på vad som helst... 

- Varför kostar en 3-minuters dusch på campingplatsen fem kronor? Och - Är det vad en dusch egentligen kostar med byggnation av duschrum, uppvärmning av varmvattnet och rening av duschvattnet efteråt?

Duschen kostade inte så lite: det var 3 kr per minut! Här skäms jag faktiskt lite som initialt reagerade med avsky över det höga priset. För efter viss eftertanke insåg jag att det ju är brist på färskvatten på Gotland, och ett högt minutpris är ett bra styrmedel för att folk inte ska slösa med vattnet, vilket även minskar risken för långa köer i duschrummet. Bara bra. En av huvudlinjerna i kampen mot ett nytt dagbrott i Natura 2000-området Ojnareskogen på Gotland har ju just varit att en viktig grundvattenkälla skulle förstöras. Tänk så mycket natur vi skulle kunna spara om vi alla tänkte att vatten kostar!  

- Är det sant att en kille klarade sig på 40 kr hela veckan för att det är så mycket gratis mat överallt med frukost- och lunchseminarier och mingelkvällar med tilltugg?
Det är det säkert! Hörde inte mer om honom, men träffade en livs levande själsfrände som inte köpt mat på över en vecka när jag träffade honom. Så det går ju! 

- Hur kommer jag reagera när jag ser Jimmie Åkesson för första gången när han ska prata imorgon? 

Det var inte så farligt faktiskt. Han är ju också bara en människa. Och det mesta av vad han sa var bara skrattretande... Men det var läskigt att höra folk stå och applådera framme vid scenen. Även om det inte ens var hälften av publiken som applåderade så fanns det ju ändå en grupp som höll med Åkesson när han pratade om "vi" och "kära Sverigevänner". Men också skönt att folk som INTE höll med honom var där, och visade det. Jan Björklund återtog senare ordet "Sverigevänner" i sitt partital, när han pratade om hur viktigt det är med ett enat EU för att minska risken för krig och konflikter. Betydligt läskigare var då "Svenskarnas Parti"; tydligen det nya namnet på det gamla partiet "Nationalsocialistisk Front" (NSF. Icke att förväxla med SNF som står för Svenska Naturskyddsföreningen). De är mycket mer radikala och arga. Och oförstående och rädda. Och vad är inte läskigare än en jätterädd hund som morrar, visar tänderna och skäller sig hes?

- Och kommer jag bli ännu mer upprörd på Reinfeldt när han pratar på onsdag?

Jag undvek den konflikten genom att under talet istället stå i kö till Miljöaktuellts Stora Miljökväll inne på Gotlands Fornsalar. En nyfunnen vän i kön lyssnade på talet i sin smartphone, men det var så mycket buller och prat runt om - och så mycket roligare att lära känna kökompisarna - att jag slutade lyssna. Alla Almedalstalen finns ju ändå på SVT Play! 

- Kommer jag vara fullständigt emotionellt slutkörd när jag kommer hem igen om 9 dagar?

Nja, inte emotionellt, det var jag bara i torsdags. Men pollenallergin alltså, den är minst lika påfrestande. "Blä för snor och skiffergas", som jag skrev till en vän som kommentar på att Connie Hedegaard, efter sitt framträdande i måndags då hon sa raka motsatsen, nu tydligen sagt att hon är för utvinning av skiffergas inom EU (gärna i Polen!) eftersom det blir "mycket miljövänligare" än att köpa kol från USA.* Hur tänkte hon där?!? 

- Och kommer jag då ha starkare hopp om framtiden? Eller inte?  

Jo, det har jag nog faktiskt. För det har varit fantastiskt kul att se hur många event som handlat om hållbar utveckling på så många olika sätt, och att träffa så många engagerade och angelägna människor! 3 av de 8 partitalen nämnde klimatfrågan och hållbar utveckling (Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänstern) och flera politiker har lovat lite ditten och datten på miljöfronten. Visserligen Almedalsprat, men ändå! Både Lena Ek och Gustav Fridolin var med på Fältbiologernas klimatskrik på Donners plats, och till och med ärkebiskop Anders Wejryd har visat sitt miljöintresse genom att fråga ut VD'n för McDonalds i Sverige om de också kommer att börja redovisa klimatutsläppen för varje mål, så som de gör på hamburgerkedjan Max. Att se hur miljöengagemanget sprider sig i alla samhällsskikt är fantastiskt hoppingivande!

Jo, det har varit väldigt inspirerande att besöka Almedalen, och jag är helt säker på att jag vill göra det igen. PUSH har fått många värdefulla kontakter för både workshopledare och sponsring, och jag har personligen fått betydelsefulla kopplingar för mitt jobbsökande. Inblick i för mig hittills mer orörda miljöområden har också varit otroligt roligt; Fältbiologernas brinnande engagemang och mångfacetterade sätt att nå ut med fakta till svenska folket har varit väldigt inspirerande; och jag har fått många nya kontakter att följa  och frågor att följa upp. 

Almedalen är för intensivt för att pågå varje dag, men oj vilket kanonsamhälle vi skulle kunna få om medborgardialoger och politikers lyssnande vore så här aktivt varje dag, året runt! 

Keep it up till nästa år! 


*Ur MiljöRapporten i Almedalen: "– Nu dumpar USA billig kol till EU och om länder som Polen kan ersätta det med egen skiffergas är det jättebra ur klimatsynpunkt. " (Connie Hedegaard).

Varför tycker du så?

Almedalen är över. Enligt en kvinna i vimlet var den över redan efter Moderaternas tal i onsdags. 

För mig tog den slut då ingen av oss tre i tältet vaknade av väckarklockan i lördags utan istället slumrade på till 10. Väldigt skönt, måste jag säga. Sen tog hela PUSH-delegationen ledigt och cyklade till Tofta strand för att bada. Fantastiskt välkommet.

Efter en summerande middag tillsammans i fredags kväll gick vi laget runt och nämnde det event som lämnat störst intryck på oss. Vi sa alla olika, eftersom vi har olika intressen och täckt olika ämnen; till exempel har Johanna lyssnat på mycket om energi och Håkan har letat efter utbildningsrelaterade grejer. Jag har gått på mycket om politik och finans. Tänk, de ämnena hade jag aldrig gissat om mig själv att jag skulle vara intresserad av! Allt kan hända i Almedalen...

Ett event som betytt särskilt mycket för mig var ett i fredags om civilkurage. Titeln löd "Hur får vi fram fler som vågar säga och stå för vad de tycker?". Arrangörerna hade bara förväntat sig så där tio personer och hade därför inte arrangerat stolar eller fixat mikrofoner. Det var över hundra personer i lokalen. 
   VD'n för Byggmax, en enhetschef på Vinnova, samt en gotländsk krutgubbe berättade om vad civilkurage betyder för dem och publiken svarade med sina perspektiv. En lärarinna fick samtalet att gå in på hur vi får skolan att lära ut civilkurage till barn. Ett senare ämne handlade om hur viktigt det är att kommunicera sitt företags värderingar till personalen och åtgärda problem. Som katten runt het gröt, tänkte jag. 
   "Lättaste och mest effektiva sättet att lära ut civilkurage tror jag är att utöva den själv. Då ger man andra mod att göra detsamma, samtidigt som barn ser vad man gör och lär sig av det. De lyssnar ju inte på vad man säger utan ser vad man gör. Så gör det.", sa jag. 

Det var ett väldigt intressant event och det skapade många tankar. Vågar jag själv stå upp för vad jag tycker? Ja, jo, oftast.. Kanske inte så mycket i kärlek, men när det kommer till orättvisor, då sjutton! Och logistik. Och man behöver ju inte heller alltid säga vad man tycker. Men vad det bottnar i tror jag är att vi svenskar har stor förbättringspotential när det kommer till att visa kärlek till och respekt för sin medmänniska, oavsett om vi tycker likadant eller inte. Om någon säger att de röstar på Sverigedemokraterna bör vi inte brusa upp och säga "Vad i helvete då för?!", eftersom det skapar en konfliktsituation där man går in i försvarsställning respektive anfallsposition, utan istället fråga "Varför det?". Och få veta hur personen resonerar. Inte avfärda dem med "Du är ju dum i huvet..." utan försöka förstå. Verkligen lyssna och verkligen försöka förstå. För om Sverigedemokrat-röstaren gör likadant kan vi lättare förstå varandra och därmed riva fördomsmurar och jaga bort rädslor.

Det är vad Initiativ Samutveckling försöker göra: främja goda samtal i samhället, främst om politik, där vi verkligen lyssnar på varandra, följer argumentationer och för en aktiv, konstruktiv process för att komma så nära varandra och våra sanningar som möjligt. Det är verkligen något vi behöver i dagens Sverige. Särskilt nu när Almedalen är över och vi inte bara kan springa på Gustav Fridolin, Sasja Beslik och Johan Rockström i vimlet, grabba tag i dem och stappla fram våra åsikter, tankar och frågor för en minuts personlig kontakt och förståelse.

Så till Almedalen 2014 vill jag arbeta på att verkligen känna efter vad jag tycker, säga det och stå för det. Och samtidigt tydligare respektera andra för deras åsikter. Och mycket, mycket oftare ställa frågan "Varför tycker du så?" med äkta intresse  och öppet hjärta.

Bristningsgränsen

Jag kom från ett event där en VD för ett stort svenskt företag säger "att köra bil på biodiesel är så utsläppsneutralt att det kan liknas vid att cykla!", till ett event där Swedbank, SEB, Nordea och Första AP-fonden står och säger att deras kunder inte efterfrågar hållbara investeringar så därför gör de inga. 

Så när det blev min tur att ställa en fråga kände jag hur jag började darra på rösten. Så här sa jag: 

"När jag föddes 1983 tyckte min farmor och farfar att det var klokt att investera pengar i några fonder i SEB åt mig. De pengarna skulle stå och ticka under min uppväxt för att sen ge mig en lättare start i vuxenlivet om jag skulle plugga på universitet eller kanske köpa en lägenhet. 

Nu, 30 år senare, har jag en liten brorsdotter på två år. Hon är det finaste jag vet. 
Men jag känner inte att jag kan göra samma sak för henne som min farmor och farfar gjorde för mig. För jag tycker inte att ni tar ert ansvar för min brorsdotters framtid. Eller för hennes barns framtid. Eller alla andra barn. 

Ni som jobbar på banker och sånt, ni ÄR inte bankerna. Ni är människor. Snälla... ta ert ansvar..." 

Och där brast det. Jag började gråta. 

Enligt Sasja Beslik, chef för ansvarsfulla investeringar på Nordea, investeras 99% av alla sparpengar, pensionspengar och liknande i vapenhandel, diktaturer, oljeutvinning och en massa andra ohållbara och oetiska affärer. Och det är så många miljarder och biljoner det rör sig om att det inte ens svindlar. Det blir svart.

Stina Billinger är hållbarhetschef på SPP och är förbannad på alla människor som inte aktivt väljer var de placerar sina pensionspengar: "Ni som sparar till pension är så fruktansvärt ointresserade, vilket är ett problem. Jag väntar på en stor fet folkrörelse som kräver att deras pengar placeras hållbart!" (Supermiljöbloggen, 2 juli)

Men i väntan på att svensson prioriterar att läsa in sig på precis alla samhällsproblem för att kunna göra aktiva informerade beslut, så vore det ju förträffligt om staten kan ta det ansvar det absolut kan förväntas att ta, nämligen att sätta lagar och utforma styrmedel som i sin tur underlättar för företag och banker att ta konstruktiva steg framåt och tänka långsiktigt. 

Ni kan börja nu.

Ansvarsfulla investeringar

Dagens mest påtagliga intryck: att lyssna på en debatt om ansvarsfulla investeringar, skyldigheter banker borde ha för en god samhällsutveckling och framtidens ekonomi - i en domkyrka invigd år 1225. Min kollega Håkan muttrade "från förtryck till förtryck", eftersom vi pratade om att det på den tiden var prästerna som hade mycket pengar och lät Gud förtrycka folket, medan det över tid gått till att det idag är bankerna som leker Gud med folkets pengar. Spännande perspektiv! 

Detta vill jag knyta till att en talare igår sa att "den enda resurs på jorden som det finns oändligt av är kapital!" Vi kan ju bara skapa mer och mer och mer kapital, begrepp och aktietyper, eftersom vi själva hittat på hela systemet. TIll skillnad från vår planet som finns på riktigt och i begränsad upplaga.

Så känns inte det här med pengar plötsligt väldigt abstrakt? Fluffigt? Visserligen använde redan vikingarna nåt som liknade mynt, men allt elektroniskt med aktier och sånt finns ju bara i datorer. De pengarna finns inte på riktigt. De är påhitt. Fluff.Vad har de då för värde, egentligen?

Ett hett samtalsämne i Almedalen är just hur oansvarigt våra samhällspengar investeras. Pensioner och skattepengar handlar indirekt med vapen, stöttar diktaturer och landgrabbing, håller u-landsekonomier nertryckta, osv. Kaj Török från Futerra frågade oss i publiken på frukostseminariet hur många av oss som tycker om orättvisa och miljöförstöring, upp med en hand? Ingen hand upp... Sen frågade han hur många av oss som indirekt stöttar orättvisa och miljöförstöring t.ex. genom vår konsumtion. De som inte räckte upp handen hade inte uppfattat frågan. Så galet...

Miljöpartiets tal igår kväll handlade om något som alla partier är för fega för att tala öppet om enligt Fridolin: värderingar. Det är våra värderingar som driver allt vi gör, vad vi väljer att köpa eller göra eller planera och investera i. Alliansen har misslyckats med satsningar på ditten och datten (minns inte vad Fridolin använde för exempel), med poängen att det är deras värderingar - inte mängden pengar - som gör att de misslyckats eftersom de inte trott på det de satsat på. Jag tror att värderingar och ansvarsfulla investeringar hänger tätt ihop. Och de berör inte bara pengar utan precis allt, fluff som högst konkreta saker. Och inte minst tid. För min egen del har jag lagt ett tak på max 3 event per dag som jag ska besöka (så att det inte blir 30...). För att få tid för förflyttning mellan eventen, reflektion, och tid för samtal med nya människor. Det känns som om vi har så lätt att rama in oss i antalet event vi vill gå på, antalet visitkort vi lyckas byta till oss, antalet gånger vi blir retweetade. Vi är sifferfixerade och mäter vårt leverne efter det. Materiella bevis på saker man gjort, människor man mött och mål man nått är otroligt åtråvärt i dagens samhälle. Och pengar. I motsats till tid med vänner, att skratta varje dag och en så enkel sak som att sitta ner när man äter.

Att värdera tid tror jag är en ansvarsfull investering. En komplementär valuta som lanserats i Sigtuna baseras just på tid. Du skapar dina egna tidskuponger och kan handla varor och tjänster med dem. Att värdera sin tid kan också ta sig uttryck i att man stressar mindre. Och därmed mår bättre. Vilket gör ditt liv mer värde-fyllt. 

Enligt Birger Schlaug idag var målet under 1900-talet aldrig ekonomisk tillväxt. Ekonomisk tillväxt var ett verktyg för att nå målet som var ett bättre liv. Så om du har rent vatten, en vanlig toalett, kan betala din hyra, har mat på bordet varje dag och tid att tillbringa med din familj och vänner så behöver du inte kräva snabb avkastning på dina aktier, vilket bankerna hävdar att du som kund vill ha. Det är därför de investerar i okontrollerad naturresursutvinning i fattiga länder för det ger stor avkastning snabbt. Och politikerna blir glada när du spenderar din snabba avkastning på nyaste platt-TV'n för det ökar BNP ett litet snäpp. Och ger dig ett bättre liv? Eller är det vännerna som kommer över för att kolla på filmen som du egentligen känner dig berikad av?Och skulle inte de komma oavsett vilken TV du hade?

Fundera på vad du investerar i. Dina pengar, din tid, din hälsa, din kärlek, dina förmågor. Samstämmer dina investeringar med dina värderingar? Eller finns det nåt du vill ändra på?

Företagen tar över

Dagens tema är företagens roll på festen.

Morgonen började i ett fullt tält, nu när alla PUSH-medlemmar har anlänt till ön. Tydlig skillnad i temperatur under natten: det är varmare = mysigare att vara fler än att vara ensam.

I Drottens kyrkoruin, en av tolv kyrkoruiner innanför ringmuren, började Vision Takeoff dagen med seminariet "Hur kan värderingsdrivna företag göra världen bättre?". Bland annat snabbmatskedjan Max var inbjudna som goda exempel. De är ett familjeägt företag som drivs just av värderingar kring ett socialt hållbart samhälle där alla inkluderas och ses för sin personliga potential. Rörande inlägg och hjärtevärmande exempel av Pär Larshans, hållbarhetschef, som gjorde att jag efteråt gav honom en stor kram. Mycket fin människa, såna behöver vi fler av. 

Dock säljer ju ändå Max hamburgare. På nötkött. Svenskt eller inte, det gasar upp atmosfären 10-20 ggr så mycket som linser och bönor. Och snabbmatskulturen ökar fetma och antalet hjärt- och kärlsjukdomar. Att de har hög affärsmoral och sätter värde i att inkludera många i utanförskap och minska sjukfrånvaron så mycket de bara kan är fantastiskt, men de kan inte fly från sin klimatpåverkan även om de redovisar hur många kilo koldioxidekvivalenter deras olika alternativ orsakar. Visst, kunden. Kunden kan välja att äta hos Max istället för McDonalds, köpa deras goda vegburgare istället för nötköttsburgaren. Eller inte äta snabbmat alls utan laga sin egen mat på ekologiska, närproducerade, vegetariska råvaror.

Men det pratades det inte om. 

Det har varit fantastiskt härligt att dessa två första riktiga Almedalsdagar har haft ett positivt fokus. Fokus på alternativ, bra vägar att gå, sätt att komma runt hinder och upprepning av mantrat att det lönar sig att ställa om. 

Och det är lätt att glömma att det finns en vardag utanför ringmuren, utanför Gotland. Där samhället fortfarande ser ut som det gör, där trögheten är lika seg som vanligt, "där vi rusar fortfarande i fel riktning" som Johan Rockström precis sa i andra änden på båten jag sitter i just nu. Blue Charm i Visbys inre hamn har packats med folk och jag som kom 10 minuter sent till seminariet har fått nöja mig med en golvplats allra längst bak. Hagainitiativet sätter här VD'ar mot politiker och försöker pusha politikerna att hänga med på företagens hållbarhetsplaner. Företagen inkluderar visserligen McDonalds, Löfbergs Lila, m.fl., men den ihopträngda publiken visar att det i alla fall finns intresse för frågorna! Det är många som är intresserade, många i Sverige som bryr sig. Många som undrar, funderar och oroar sig, och de är både företagare, allmänsvensson, konsumenter, ungdomar, pensionärer, anställda, arbetslösa och till och med politiker...